Livet med Lija

Tisdagen startade tidigt efter en natt med magknip och eventuella tandbesvär. Det vore ju skönt för henne att få resten av tänderna nu för det är inte helt enkelt att tugga kött till exempel. Så det verkar som om allt kommer på en gång nu. Både bra och dåligt.

Förmiddagen spenderades på öppna förskolan och Lija lekte mest i köksavdelningen. Hon plockar i och ur ugnen, låtsasäter mat ur servisen och bjuder mig på mat. Jag måste införskaffa en sådan klassisk BRIO spis till henne. Den i vitt skulle passa fint till hennes vita möbelgrupp.

Efter lunch var det dags för det näst sista inbokade besöket hos barnmorskan. Lija är fortfarande inte helt förtjust i att de tar prover på hennes mamma och när de mäter blodtrycket blir hon jättearg.
Idag satt hon med mig på britsen när hon lyssnade på Lillebrors hjärtljud och det var däremot jättespännande. Hjärtljuden låg stabilt på 128 slag och magen har vuxit ytterligare och mäter nu 33cm.
Hon tyckte det var en riktig kula till mage och det är det verkligen, en kanonkula rakt ut. Med Lija hade jag den typiska tjejmagen, tjock runt om och nu då en riktg pojkmage.
Järnvärdet har stigit sedan jag började med Niferex och ligger nu på utmärkta 138 så nu har jag en bra depå inför förlossningen.

Han ligger fortfarande i ruckbart läge och har alltså inte fixerat sig.

Vi gick igenom min förra förlossning och pratade om den kommande. Hon antecknade mina önskemål om smärtlindring som är endast EDA (epidural) och akupunktur som jag tyckte hjälpte mig att slappna av förra gången.

Sedan kom vi till det som är mest jobbigt för mig nu och det är förvärkarna om nätterna. Precis likadant var det med Lija på slutet vilket gjorde att jag gick in i den förlossningen helt utmattad och med sömnbrist. Det berättade jag att jag inte vill vara med om igen.

Hon tyckte att vi ska boka in en tid på bedömningsmottagningen på förlossningen nästa vecka och diskutera en eventuell igångsättning efter det.
Detta även på grund av att han ligger så väldigt långt ner att det finns en risk för att det kan gå väldigt fort.
Jag har inte riktigt tagit ställning till detta ännu eftersom jag inte har den bästa erfarenheten av en igångsättning.

Lijas förlossning i aktivt skede tog ju 38 timmar och då avtog värkarna på slutet och hon satt fast i en kvart (!!!) i väntan på den sista förlösande värken som aldrig kom. Det var ganska traumatiskt och ledde till andningssvårigheter hos Lija och flera dygn på Neonatalavdelningen.

Men på ett vis vore det skönt att kunna planera hans ankomst lite med tanke på Lijas tillstånd nu och kommande sjukhusbesök med mera. Men samtidigt vill jag vara med om en förlossning som sätter igång av sig självt och kanske inte drar ut på tiden. Svåra val och är det verkligen meningen att man ska kunna välja?