Hm, vad kan finnas i sälarna?
En bra dag till ända, glada och nöjda barn och härligt, höstväder fortfarande in i november. Dagen började dock mindre bra med att Lija, precis utanför dagis, sprang och ramlade och hann inte ta emot sig med händerna och slog pannan rätt i asfalten. Mycket gråt, en rejäl bula och skrapsår senare så kunde jag lämna henne glad på dagis. Jag trodde absolut att det hade gått hål men som tur var gick det bra.
Jag har nog glömt att berätta att i fredags var första morgonen som Will kunde lämnas utan gråt och ledsamheter. Han kröp bara in under grinden, vinkade glatt och började leka med sina kompisar. Det tog alltså ganska precis två månader, men det hände så småningom. Skönt.
I början var jag lite kluven till att ha de på olika avdelningar men så här i efterhand så är jag väldigt nöjd med det valet.
De lär sig att känna sig trygga med sig själva och längtar enormt efter varandra och det är sådan lycka och kärlek när de går hem tillsammans efter en dag på dagis. Hemma är det inte alls mycket bråk och tjafs i veckorna utan de leker oftast fint och Lija är väldigt omhändertagande. Hon frågar alltid när han ramlar eller så, hur gick det Will. Alla de vänskapliga gesterna får en verkligen att smälta.
Nej det var nog bara nyttigt för dom och de slipper nöta och slita på varandra.
Går in i vecka 27 ( tror jag??) denna vecka, vad fort tiden går. Dryga tre månader kvar, gärna mindre, och jag har börjat fundera och tänka en hel del på förlossningen och "hur" vi ska göra denna tredje gång med tanke på att Lija fastnade och att båda barnen är födda med sugklocka. Återkommer till det när jag själv blivit något klokare, känner mig ganska kluven och förvirrad i det hela nu.
Men jag mår, trots det låga blodtrycket, åderbråcken och blodproppsrisken, hyfsat bra. Det är en livlig och busig krabat som huserar i magen, den saken råder det ingen tvekan om...
Kommentarer
Trackback
