Livet med Lija

Jaaaa!!!! Vad kul att åka koja till dagis mamma!!!

Den fjärde och femte inskolningsdagen är nu förbi. Lija har klarat dessa med bravur och det känns så jäkla bra rent ut sagt. Hon är så duktig, så duktig och har överraskat oss rejält på många sätt. Både igår och idag lämnade jag henne och befann mig i personalrummet de timmar vi var där.
Idag var hon med och åt lunch för första gången. Så värst mycket äta blev det inte för det var såklart fullt upp med allt nytt men det hade gått så bra.

Lija sitter med fröken samt fem grabbar i fyra femårs åldern vid lunch. Idag hade pojkarna varit lite livliga för hennes smak när de skulle äta så hon hade lutat sig fram över bordet och rytit TYST åt honom. Fröken skrattade gott när hon berättade det för mig och jag blev så förvånad. Hon är van vid att lillebrorsan är lite för busig vid matbordet.

Efter idag så haglade superlativen och nyheterna över oss. Hon är framåt och självgående, tar initiativ och är väldigt delaktig och deltagande i alla aktiviteter, glad och sprallig. Lite tvärtemot som de flesta uppfattar Lija skulle jag säga. Hon verkar stormtrivas och är alldeles uppspelt och lycklig när jag hämtar henne.
Men sedan tycker hon också att det är himla skönt att gå hem och varva ner litegrann, idag somnade hon också hemma i soffan för första gången på väldigt länge....

Hon har snappat upp alla fröknarnas namn och ropar på dom och springer och tar dom i hand och visar vad hon vill göra. Duktiga Lija!! Otroligt stolt blir man!

Så lille Will då. Han är superglad när N och han kommer fram till dagis och han kutar in och börjar leka. Men han ser till att ha stenkoll på vart pappa är hela tiden, för han har förstått nu att pappa kommer att lämna honom efter ett tag. Idag gick N iväg en dryg timme. Han skrek så han skakade och var INTE alls nöjd med det. Efter ett tag hade det lossnat, mycket tack vare en tvestjärt som hade letat sig in på avdelningen och avledde honom.
Det går bra för Will med, så fort han lugnat sig och börjat leka. Han är envis som en åsna och blir så arg bara. Men det är inte så att han går runt och är ledsen till dess att pappa kommer tillbaka utan det ger sig efter en stund.
Han är ju liten, har separationsångest främst ifrån mig och han känner att det är förändringar på gång. Så fort allting blir en vana för honom så tror och hoppas jag att han kommer att känna sig trygg i att vara där utan oss.

Hemma går han numer också och lurpassar på oss och ser till så att ingen ska försvinna. Men det kommer att släppa, han gör framsteg varje dag och det får ta den tid det tar, det är ingen ide att stressa fram något för det blir inte bra. Tar det tre veckor eller fyra för att få honom att känna sig trygg så får det göra det.



Märklig lek här hemma, som alltid, mycket tok;) Will kör tåget som Lija har fäst hopprepet i och knytit fast sin mjukishund Pricken i. Sedan gapskrattar de åt Pricken som far fram där bak när Will sätter fart.